Barnen kallar färden hem från kusinerna idag för det näst mest traumatiska de varit med om, någonsin. Tydligen är det värsta när jag svimmade i Montenegro (stukade foten och det gjorde så fruktansvärt ont att jag tuppade av). Dagens händelse hamnar alltså på topp 2. 
 
 
 


För några veckor sedan backade någon in i min parkerade bil. Såpass att vi nu behövde ta av hela stötfångaren för att kunna måla den rätt. Vilket ledde till att jag idag hade en lånad bil. Den kändes inte helt bra redan från början men samtidigt så tänkte jag att ja det var ju en annan bil, äldre den kanske skulle vara så. Så vi körde iväg till barnens kusiner och det gick ju bra men på vägen hem började bilen bete sig märkligt. 

Sen mitt på motorleden havererar den totalt och det börjar ryka och lukta bränt. Barnen får total panik och springer ut på åkern. Blir oerhört stressad av att vi står mitt på 100 vägen och frågan är ju om de andra bilarna kan se att vi inte rör på oss.. har inte lykats hitta varningsblinkersen för de var väl gömda. Efter lite svordomar så hittas knappen men den lilla triangeln man ska sätta ut verkar vara bortblåst. 

Barnen har fortfarande panik och jag undrar vad vi egentligen ska ta oss till om någon kör in i den eller om den rent utav börjar brinna eller något (det ryker fortfarande lite smått från den). Mitt i kaoset, mitt i nöden ser vi nån bil vi känner igen väl köra förbi... utan o stanna o utan o höra sig för ifall allt är ok. Till er, hoppas ni får nageltrång året ut & att ert batteri på telefonen aldrig blir full-laddat. 

Sen stannar istället en ung kille, en främling och hjälper oss bort med bilen. Tack så oerhört mkt!!! Att stå där i dikeskanten med två vettskrämda barn o försöka lugna dem samtidigt som man bara väntar på att någon ska krascha in i bilen det var minst sagt en skräckupplevelse. Oerhört tacksam över att vi kom bort från vägen. 

Så nu är de små vettskrämda barnen hemma... men har inte kommit till ro riktigt... inte jag heller än. 

Kommentera

Publiceras ej